emmaagzz

Jag längtar efter att få känna en känsla av självuppskattning, att jag duger till och att jag duger precis som jag är.
Jag längtar efter att få känna det där ruset av lycka när man gjort något bra.
Jag vill känna mig bra.
Allt jag känner inom mig är hat. Jag hatar allt jag gör och jag känner mig dålig oavsett vad.
När jag ser på mig själv så ser jag ett enda misslyckande. Ett misslyckat fall.
Ibland brukar jag intala mig själv att jag faktiskt duger som jag är, men om sanningen ska fram, så tror jag inte på mig själv.
När någon säger ordet konstigt, intalar jag mig själv att det faktiskt är mig dem pratar om, och då vet jag att jag inte duger, inte egentligen.
När jag presterar och ger allt vad jag har och faktiskt lyckas åstakomma något, kan jag känna en försmak av den där lyckan.
Men sen hör jag det där ordet, och det blir ett platt fall rakt ned i min hög av misslyckanden.